Att försöka göra det bästa av situationen

Den 9:e maj i år arrangerade Sverigedemokraterna något som de kallar för "familjedagen" på Långholmen i Stockholm. En intern men ändå öppen sammankomst med fiskedamm, popcorn, korvstånd, försäljning av SD-prylar och så förstås panelsamtal med politiker.

Bomben för året var Jimmie Åkessons återkomst. För mig var annars allsången med Paula Bieler (SD:s ansvarige för kvinnofrågor) något oväntad.

Dagen var lång, en varm lördag. En eftermiddag med familjen hade en ju inte tackat nej till. Men kanske inte just den familjen. Hur som har jag börjat se det lite som min plikt att vara där på sådana grejer om något händer. Det kom ett gäng fotografer strax innan partiledarens återkomst (vid slutet av dagen såklart) men timmarna innan var det nog bara jag där med en kamera som inte fotograferade för interna intressen. Det var en litet gäng demonstranter där som applåderade och buade om vart annat under SD:s arrangemang, men utöver det hände inget extraordinärt. Förutom att ett par vakter förde bort en kvinna och hennes dotter till utanför avspärrningarna tidigare på dagen. De tillhörde demonstranterna. Kvinnan pratade senare med mig eftersom jag hade tagit bilder. Jag lovade att skicka henne ett par om hon ville göra en anmälan men hon har tyvärr inte hört av sig än.

Dagen var i alla fall lite för lång, bjöd på för bra väder och var lite väl ohändelserik för att jag skulle känna kreativiteten dra igång. Men så insåg jag att det fanns något i det där med popcornen och alla blå, ljusblå och blomförsedda prylarna. Jag var där på SD:s första familjedag för två år sen. Då var spektaklet inte alls lika spektakulärt.
Så jag fokuserade på det som fanns. Det känns inte som någon idé att vara missnöjd när en faktiskt har tänk till och sen försökt att göra det bästa av situationen.